Igår drömde jag mig bort. Bort till tiderna innan alla sociala medier och all teknik. Jag är själv beroende av dessa saker. Jag drar mig i kragen varje dag för att inte hålla på med mobilen när jag är själv med Vida. Och faktiskt. På dagarna blir det väldigt lite, oftast tar jag bara fram den när jag vill ta bild av henne eller om jag behöver kolla upp något speciellt. Men även de känner jag är för mycket. Tyvärr. Men de jag framförallt ser är att när Peter kommer hem lägger jag ifrån mig mobilen för att umgås. Men då har han haft en hel arbetsdag utan den och vill kolla på allt som hänt. Förståligt med ändå så himla sorgligt. Jag har inte tänkt på det så mycket innan som jag gör nu när jag är själv med Vida hela dagen och när Peter kommer hem vill jag umgås. Jag har börjat känna att mobilen har börjar förstöra så mycket. När man sitter och äter sitter man med varsin mobil, när man pratar om något viktigt måste man be den andre att lägga ifrån sig mobilen och när man ska gå och lägga sig är det mobilen som kollas det sista innan man somnar. Vad gjorde man förr, vad gjorde alla? Jag önskar att jag kunde fått njuta av de lite mer nu med! Jag tror verkligen att kärleken flödat lite extra och att man uppskattat varandra mer. 

Jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag älskar Vida så jävla mycket men jag hatar att vara mamma ibland. Inte alltid men ofta. Mest för att jag aldrig bara får vara. Jag är så otroligt tacksam över att vara mamma med, för pappan får aldrig de band till barnet som jag får. Däremot får pappan vila. Han behöver inte vara närvarande 24/7. Han kan välja själv. Han kan välja att ta barnet en timma när det är något kul att göra, sedan lämnar han tillbaka barnet till mamman, eller han lämnar barnet när det börjar bli jobbigt. Därför är mamman alltid på hugger för att kunna ta barnet direkt. Eller som jag, ska jag bara vara hemma och slappna av medan pappan har vårat barn så tvingas jag lyssna på en missnöjd och ibland ledsen liten tjej. Och det gör ont i mitt mammahjärtat så jag tar henne då. (Och det vet han) jag trodde jag skulle klara mer, i för sig trodde jag att vi var två som skaffade barn med. I mitt fall blev jag ensam. Ensam med någon annan. Ensam med mitt barn. Jag saknar de som inte finns. Du tar på mina krafter, krafter som jag trodde jag skulle kunna ge mitt barn istället. Dom Tvingas jag lägga på dig. Det var meningen att du skulle hjälpa mig. Inte Tvätom. Jag orkar inte mer. 

Usch fy för förkylningstider! Vida har redan blivit frisk från en snorig period och i helgen blev Peter sjuk, och igår blev Vidis sjuk igen, denna gång med feber! Guuuuud va det värker i mammahjärtat när ens skatt ligger utslagen! Finaste lilla Videkise! Man vill så gärna skydda sitt barn mot allt ont och då gör det ju extra ont i hjärtat när man inser att de är helt jäkla omöjligt! Men detta är en liten förkylning och vi hoppas den är över snabbt. Känner att jag själv med börjar få ont i halsen så jag hoppas verkligen inte de utvecklas. Jag har väl nog som de är. Har köpt färg till Vidas rum med som jag kan börja måla snart! Wii va kul! Sedan har vi fått en oinbjuden gäst i huset, den är liten med små nakna öron och den ska dö. Därför är jag nu på kattjakt. Får se vart detta leder. Alla är dock emot mig. Som med allt annat. Hur som helst kände jag bara att jag var tvungen att ventilera mig. Kl är snart halv 4 och Vida håller på att somna! Hoppas John blund kommer och tar henne snart så att även jag får dejta kudden!

Ibland sköljer bara en sådan fruktansvärt saknad över än. Jag saknar min pappa varje dag. Och hemm hos oss hänger han vid köksbordet så att han är med oss hela tiden. Men så kommer vissa dagar och dom är värre än andra, då man frågar sig hur ont saknad kan göra. När det känns som att man kvävs och hela bröstet värker. När jag tittar på min lilla flicka och ser allt det som du missar. De du missar för att cancern kom och tog dig i förtid. Du skulle också få uppleva detta. Uppleva vår fina Vida. Och hon skulle få uppleva dig. Sin morfar. 

Att vara perfekt. Vem är någonsin perfekt.. Jag kan inte vara perfekt för Vida och de är ju okej då tycker jag då alla inte är perfekta. Men något som gör mig ledsen är att just nu får jag INGEN ordentlig sömn, livet som små barns föräldrar tänker vissa! Men nej! Jag vet att hade jag fått nån dag få JAG "slapp"

Kl är tidig morgon och jag är arg, ledsen, besviken och trött. Hade jag vetat detta så hade det inte blivit såhär, men hade det inte blivit såhär hade jag Häller inte haft dig!

Älskade fina barn, jag vill vara dig nära alla dygnets timmar. När du sover för länge saknar jag dig, när du är ifrån mina armar en för lång tid saknar jag dig. På kvällen när jag ska sova längtar jag tills jag får ta över dig till min säng när du vaknar och då få gosa in mig i din lukt och få dig att känna dig trygg. Ikväll kunde jag inte somna, låg och lyssnade på dina andetag. När jag väl somnade gjorde jag de till tankar om att jag snart skulle vakna och bära över dig till mig. Jag som är din mamma hade redan hört på sina andetag att du skulle vakna tidigt denna kväll/natt och som jag trodde hann jag knappt somna in innan du kallade på mig. Äntligen. Jag la dig tillrätta hos mig, gav dig mat. Så vaknar din pappa och säger till mig att jag måste lägga över dig i din säng när du somnat. Varför? Jo för att det ska vara så. Barn ska sova i dina egna sängar. Men varför får då mamma och pappa sova ihop och barnen ensamna? Men men sagt och gjort. Nu ligger min Videkise och sover ensam i sin säng, jag ligger ensam vaken i min sängdel, och pappan ligger snarkandes i sin. Vilka i detta sovrum blir lidandes? Barnet som kommer vakna ensam om några timmar och ropa på sin mamma som hon tryggt somnade hos, mamman som ligger vaken grubblande och ensam, eller pappan som sover tugnt. Detta var bara en tanke. Min tanke. Jag saknar dig älsklingen! Godnatt min skatt, sov gott! Mamma finns här! 

Dagarna går frammåt för mig och min Videkise! Så mycket kärlek till en sån liten människa. Kommer på mig själv att bli arg när någon inte värkar älska henne  som jag gör, någon som iallafall borde. Jag vill vara en superhjälte jag vill vara så stark så stark för min V men tyvärr känner jag att kroppen börjar säga ifrån. 3 månader av störd sömn. Det visar sig i illamående, magont, huvudvärk, yrsel och slöhet såklart. I julklapp önskar jag mig två timmars sömn helt själv utan att behöva höra min skatt eller behöva ingripa vid gråt. I 3 månader har jag fått mycket sömn ändå, eftersom hon sover nästan hela natten men känslan av att vakna vid varje ljud och stånk. Tänk att bara få slappna av i hjärnan . 1 dag. Snälla. Kroppen säger ifrån, jag måste lyssna på den. Men hur? Ingen annan förstår ju, iallafall inte du som borde.

Känner mig så ensam, vännerna försvinner och jag känner mig ensam i föräldrar rollen. Det är bara jag och min tjej, så varför klagar jag? 

Jag och bebis har kommit in i rutiner. Jag vet inte om jag är sämre än andra men jag sover när hon sover, iallafall på natten/ morgonen. Faktiskt men handen på hjärtat så tar hon all min energi på dagen. Det är rätt ansträngande för hjärnan att ställa om sig till att alltid ha någon att ta hand om bredvid sig. När jag ska iväg så måste jag väcka henne för ligger gärna till 8.30-9.00. När vi inte har saker planerade på förmiddagen så ligger jag med i sängen tills hon vill upp. Är jag konstig? Varför får jag dåligt samvete för att jag ligger länge på morgonen? När jag väl gått upp därefter så går ju dagen i ett och dagen består av 90% hennes behov och 10% försöka hinna alla andra sysslor. Även där får jag dåligt samvete för att jag inte hinner. Får även dåligt samvete för att Jag sätter mig i bilen och åker hemifrån. Hade jag stannat hemma hade jag lagt all tid på V och när jag åker iväg träffar jag en annan vuxen och V får stimulans ... Varför får jag då dåligt samvete för att jag gör så? Jaja men såhär kan en vanlig dag se ut: 

Sedan jag skrivit sist har vi blivit en familj! En riktig, visst vi har varit ett team med våra två hundar men nu är vi en riktig familj! Jag, Peter, Noa och Vanja har fått en liten Vida! Jag och Peter titulerar oss numera mamma&pappa! Härlig känsla. Fast det tog nog iallafall en månad att inse och nu är det som om man aldrig varit något annat! Vår Videkise är snart 3 månader! Och hon växer, därför var jag och köpte kläder till henne idag hos en bekant! Perfekt att fynda begagnat, framförallt när hon börjar krypa och med våran livstil! Inga dyra ömtåliga plagg här inte! I framtiden blir det i så fall lite dyrare rejäla ytterplagg. Det finns ju verkligen inget värre än att frysa eller bli blöt när man är ute och leker! 

Förstår mig inte på uttryck som är så. Lycka? Snarare ovissheten, förvirringen och framtiden är obeskrivlig.

INGET botar snabbt och effektivt! Förutom salta pinnar, vatten och bästa bloggarens nya bok! Tumme upp för blondinbella och hennes styrka! Min One piece är på för första gången denna höst/vinter säsong! Blev så sjukt sugen när Peters mamma pratade om dom! Inte så charmigt kanske men ack så skönt! Det var ju första advent igår och vi fick en ljus prydnad av Peters mamma, super fin! Tänk om man hade haft minsta lilla estetiska känsla så man kunde skapa något själv för en gångs skull.. Tänk att detta året snart är slut. Ett år till. Sjuuuuukt va tiden kan gå snabbt. Plus att nästa år är ett viktigt år i mitt liv. En livs förändring och mycket mycket mer. 

Gaveln har varit färdig ett tag men har inte haft ord, tid eller lust att lägga in bilder. När vi fick bort ställningen från gaveln så kändes allt mycket mycket större. På gaveln har vi bytt fönster och alla panelbrädor, vindskenor och plåten. De ena fönstret där nere är målat och det andra ska bytas ut mot en altandörr. Vi målade panelbrädorna ljus grå och vindskenor och runt fönstren är den vitt! Ett steg på vägen har vi kommit och det känns super bra! Här kommer först före och efterbildar sedan lite andra under resans gång.