Känslan av att inte räcka till
Jag och bebis har kommit in i rutiner. Jag vet inte om jag är sämre än andra men jag sover när hon sover, iallafall på natten/ morgonen. Faktiskt men handen på hjärtat så tar hon all min energi på dagen. Det är rätt ansträngande för hjärnan att ställa om sig till att alltid ha någon att ta hand om bredvid sig. När jag ska iväg så måste jag väcka henne för ligger gärna till 8.30-9.00. När vi inte har saker planerade på förmiddagen så ligger jag med i sängen tills hon vill upp. Är jag konstig? Varför får jag dåligt samvete för att jag ligger länge på morgonen? När jag väl gått upp därefter så går ju dagen i ett och dagen består av 90% hennes behov och 10% försöka hinna alla andra sysslor. Även där får jag dåligt samvete för att jag inte hinner. Får även dåligt samvete för att Jag sätter mig i bilen och åker hemifrån. Hade jag stannat hemma hade jag lagt all tid på V och när jag åker iväg träffar jag en annan vuxen och V får stimulans ... Varför får jag då dåligt samvete för att jag gör så? Jaja men såhär kan en vanlig dag se ut:
8.30-9.00 vi vaknar
9.00- 12.30 frukost/bad/soffgos
(Nu när jag skrev orden soffgos fick jag direkt en känsla av att jag måste förklara mig! Bebis är ofta trött efter morgon bestyren och vill vara nära en stund och gosa)
12.30-16.00 i mån om tid - vardags sysslor, träffa någon, långpromenad, träning.
16.00 kommer pappan hem och vi saknar honom och vi VILL va med han!
( i denna frågan måste man också försvara sig ibland, när Peter kommer hem vill jag vara med honom, framförallt nu efter att V kom! När det bara var han och jag så var det inte samma men nu vill ge honom tillgång till vårt barn. Sedan är det ju inte så att jag släpper allt halv fyra och kör i ilfart hem men jag försöker ta mig hemåt framåt eftermiddagen)
Så dags att klandra mig! På ytan och för folk som ej har barn ser det ut som en slappe dag, men tro mig, inget är helt avslappnat när man har barn. Hon har 110% av min uppmärksamhet hela tiden. Punkt
Kommentarer
Trackback