sabineholmstrom

Igår drömde jag mig bort. Bort till tiderna innan alla sociala medier och all teknik. Jag är själv beroende av dessa saker. Jag drar mig i kragen varje dag för att inte hålla på med mobilen när jag är själv med Vida. Och faktiskt. På dagarna blir det väldigt lite, oftast tar jag bara fram den när jag vill ta bild av henne eller om jag behöver kolla upp något speciellt. Men även de känner jag är för mycket. Tyvärr. Men de jag framförallt ser är att när Peter kommer hem lägger jag ifrån mig mobilen för att umgås. Men då har han haft en hel arbetsdag utan den och vill kolla på allt som hänt. Förståligt med ändå så himla sorgligt. Jag har inte tänkt på det så mycket innan som jag gör nu när jag är själv med Vida hela dagen och när Peter kommer hem vill jag umgås. Jag har börjat känna att mobilen har börjar förstöra så mycket. När man sitter och äter sitter man med varsin mobil, när man pratar om något viktigt måste man be den andre att lägga ifrån sig mobilen och när man ska gå och lägga sig är det mobilen som kollas det sista innan man somnar. Vad gjorde man förr, vad gjorde alla? Jag önskar att jag kunde fått njuta av de lite mer nu med! Jag tror verkligen att kärleken flödat lite extra och att man uppskattat varandra mer. 

Jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag älskar Vida så jävla mycket men jag hatar att vara mamma ibland. Inte alltid men ofta. Mest för att jag aldrig bara får vara. Jag är så otroligt tacksam över att vara mamma med, för pappan får aldrig de band till barnet som jag får. Däremot får pappan vila. Han behöver inte vara närvarande 24/7. Han kan välja själv. Han kan välja att ta barnet en timma när det är något kul att göra, sedan lämnar han tillbaka barnet till mamman, eller han lämnar barnet när det börjar bli jobbigt. Därför är mamman alltid på hugger för att kunna ta barnet direkt. Eller som jag, ska jag bara vara hemma och slappna av medan pappan har vårat barn så tvingas jag lyssna på en missnöjd och ibland ledsen liten tjej. Och det gör ont i mitt mammahjärtat så jag tar henne då. (Och det vet han) jag trodde jag skulle klara mer, i för sig trodde jag att vi var två som skaffade barn med. I mitt fall blev jag ensam. Ensam med någon annan. Ensam med mitt barn. Jag saknar de som inte finns. Du tar på mina krafter, krafter som jag trodde jag skulle kunna ge mitt barn istället. Dom Tvingas jag lägga på dig. Det var meningen att du skulle hjälpa mig. Inte Tvätom. Jag orkar inte mer.