sabineholmstrom

Jag känner mig som världens sämsta mamma. Jag älskar Vida så jävla mycket men jag hatar att vara mamma ibland. Inte alltid men ofta. Mest för att jag aldrig bara får vara. Jag är så otroligt tacksam över att vara mamma med, för pappan får aldrig de band till barnet som jag får. Däremot får pappan vila. Han behöver inte vara närvarande 24/7. Han kan välja själv. Han kan välja att ta barnet en timma när det är något kul att göra, sedan lämnar han tillbaka barnet till mamman, eller han lämnar barnet när det börjar bli jobbigt. Därför är mamman alltid på hugger för att kunna ta barnet direkt. Eller som jag, ska jag bara vara hemma och slappna av medan pappan har vårat barn så tvingas jag lyssna på en missnöjd och ibland ledsen liten tjej. Och det gör ont i mitt mammahjärtat så jag tar henne då. (Och det vet han) jag trodde jag skulle klara mer, i för sig trodde jag att vi var två som skaffade barn med. I mitt fall blev jag ensam. Ensam med någon annan. Ensam med mitt barn. Jag saknar de som inte finns. Du tar på mina krafter, krafter som jag trodde jag skulle kunna ge mitt barn istället. Dom Tvingas jag lägga på dig. Det var meningen att du skulle hjälpa mig. Inte Tvätom. Jag orkar inte mer.