sabineholmstrom

Ibland sköljer bara en sådan fruktansvärt saknad över än. Jag saknar min pappa varje dag. Och hemm hos oss hänger han vid köksbordet så att han är med oss hela tiden. Men så kommer vissa dagar och dom är värre än andra, då man frågar sig hur ont saknad kan göra. När det känns som att man kvävs och hela bröstet värker. När jag tittar på min lilla flicka och ser allt det som du missar. De du missar för att cancern kom och tog dig i förtid. Du skulle också få uppleva detta. Uppleva vår fina Vida. Och hon skulle få uppleva dig. Sin morfar. 

Att vara perfekt. Vem är någonsin perfekt.. Jag kan inte vara perfekt för Vida och de är ju okej då tycker jag då alla inte är perfekta. Men något som gör mig ledsen är att just nu får jag INGEN ordentlig sömn, livet som små barns föräldrar tänker vissa! Men nej! Jag vet att hade jag fått nån dag få JAG "slapp"

Kl är tidig morgon och jag är arg, ledsen, besviken och trött. Hade jag vetat detta så hade det inte blivit såhär, men hade det inte blivit såhär hade jag Häller inte haft dig!

Älskade fina barn, jag vill vara dig nära alla dygnets timmar. När du sover för länge saknar jag dig, när du är ifrån mina armar en för lång tid saknar jag dig. På kvällen när jag ska sova längtar jag tills jag får ta över dig till min säng när du vaknar och då få gosa in mig i din lukt och få dig att känna dig trygg. Ikväll kunde jag inte somna, låg och lyssnade på dina andetag. När jag väl somnade gjorde jag de till tankar om att jag snart skulle vakna och bära över dig till mig. Jag som är din mamma hade redan hört på sina andetag att du skulle vakna tidigt denna kväll/natt och som jag trodde hann jag knappt somna in innan du kallade på mig. Äntligen. Jag la dig tillrätta hos mig, gav dig mat. Så vaknar din pappa och säger till mig att jag måste lägga över dig i din säng när du somnat. Varför? Jo för att det ska vara så. Barn ska sova i dina egna sängar. Men varför får då mamma och pappa sova ihop och barnen ensamna? Men men sagt och gjort. Nu ligger min Videkise och sover ensam i sin säng, jag ligger ensam vaken i min sängdel, och pappan ligger snarkandes i sin. Vilka i detta sovrum blir lidandes? Barnet som kommer vakna ensam om några timmar och ropa på sin mamma som hon tryggt somnade hos, mamman som ligger vaken grubblande och ensam, eller pappan som sover tugnt. Detta var bara en tanke. Min tanke. Jag saknar dig älsklingen! Godnatt min skatt, sov gott! Mamma finns här! 

Dagarna går frammåt för mig och min Videkise! Så mycket kärlek till en sån liten människa. Kommer på mig själv att bli arg när någon inte värkar älska henne  som jag gör, någon som iallafall borde. Jag vill vara en superhjälte jag vill vara så stark så stark för min V men tyvärr känner jag att kroppen börjar säga ifrån. 3 månader av störd sömn. Det visar sig i illamående, magont, huvudvärk, yrsel och slöhet såklart. I julklapp önskar jag mig två timmars sömn helt själv utan att behöva höra min skatt eller behöva ingripa vid gråt. I 3 månader har jag fått mycket sömn ändå, eftersom hon sover nästan hela natten men känslan av att vakna vid varje ljud och stånk. Tänk att bara få slappna av i hjärnan . 1 dag. Snälla. Kroppen säger ifrån, jag måste lyssna på den. Men hur? Ingen annan förstår ju, iallafall inte du som borde.

Känner mig så ensam, vännerna försvinner och jag känner mig ensam i föräldrar rollen. Det är bara jag och min tjej, så varför klagar jag?