sabineholmstrom

Något i dina ögon gör mig helt svag 

Det får mig att vilja sjunka in i dina armar 

Det finns något i din röst som gör att mitt hjärta slår lite snabbare

Jag hoppas att denna känslan varar i resten av mitt liv

Om du bara visste hur ensam mitt liv varit och hur länge jag varit ensam och känt mig svag. 

Om du bara visste hur jag ville att någon skulle komma och förändra mitt liv, precis så som du gjorde. 

Det känns som att jag äntligen hittat dit där jag hör hemma, där mitt liv ska vara. 

Även om om något faller över min väg, eller om mörkret kommer krypande så är jag ändå okej, för du är här bredvid mig. Jag ser att ljuset i mörkret blir allt större och du skulle bara veta hur mycket detta betyder för mig, denna stunden i mitt liv. 

Och om du bara visste hur glad du gör mig, jag trodde aldrig jag skulle kunna känna såhär för någon. Men det gör jag, jag känner såhär för dig. Fina underbara människa som så ovetande trampade in i mitt ynkliga lilla liv, du gör mig glad och lycklig. 

Det är med dig jag känner mig hemma 

Daddy can you see, I Came home eventually<3

Att inte bära alla måsten själv. Har man hund så måste man göra vissa saker och det är utan undantag. Ett djur är en levande varelse som har behov. Min hund hade en annan husse innan och jag säger inte att han inte tyckte om Noa. Men ansvaret va mitt. Såklart är ansvaret alltid störst hos "ägaren" den som står på pappret men lever man ihop och har djur så är djuren bådas och båda parterna har ett ansvar för de djur som kommer vara gemensamma även vem som står på pappret. Och att ha ett djur ihop som bara en av parterna tar ansvar för, går ut med och så vidare är jobbigt. Att behöva stressa hem för att rasta hunden medan den ena parten legat hemma hela dagen men bara gått några hundra meter i bästa fall eller bara släppt ut på gården. (Såklart fanns det undantag men inte alltid som det borde varit.) Det är en stor påfrestning, och de var det för mig. I mitt fall skaffade "vi" en hund (jag stod på pappret) men det blev ändå jag som fick det största och nästintill allt ansvar. Sedan blev jag ensam och hunden va min (såklart) och nu med min nya partner bara funkar allt, han går in i en roll som Noas husse och tar egna intiativ till att aktivera min/vår hund. Jag har inte ens vant mig vid att det går till såhär. Jag bär inte hela ansvaret själv längre. Jag får en känsla av att vad ska jag bära för ansvar istället men inser att jag kanske inte behöver de. Jag kanske slipper att ta allt själv och istället är vi två som gör de. Är det nu jag ska slappna av? Jag har börjat prata om Noa som vår hund när jag är exempelvis på jobbet. För jag och P kommer att leva ihop och Noa är vår hund ihop. Mitt hjärta smälte när han bara helt själv bestämde att Noa skulle med ut på jakt idag. Han ville ta med Noa på jakt. Ett eget intiativ. Förr trodde att jag hade de bästa liv jag kunde ha med den bästa pojkvännen, de trodde jag även när jag blev dumpad. Jag trodde inte jag va värd mer. Eller att det ens fanns. Men vet ni vad jag har lärt mig? Nöj dig inte, du har bara ett liv så nöj dig inte med något. Jag gjorde de då, nu har jag fått en ny chans ett nytt liv med en underbar pojkvän som passar mig. Vi klickar, han och jag. Och mina känslor och kärleken för honom gör mig lycklig. De man alltid drömde om, de fanns. Han fanns, killen med stort K. Killen som passade mig. Det fanns någon som ville dela vardagens med mig och dela upp vardagen med mig. Som ville leva med mig, laga mat IHOP med mig, städa IHOP med mig och bara vara ihop med mig. Killen som hellre vill ut i skogen med mig och vår hund än att ligga inne en lördag morgon. Han fanns, han finns, han är min. 

Om jag är tvungen att säga varför jag älskar honom, känner jag att jag kan bara förklara att;

Därför att det va han, därför att de va jag.

Ibland känns allt som en dröm som kommer avslutas inom kort genom att jag vaknar och ligger där i min säng.. Jag minns fortfarande smärtan av att gråta mig till söms, jag minns smärtan av att inte ha några tårar kvar.. Jag minns känslan av att vakna dagen efter en sådan natt och forfarande känna mig helt tom. Känslan av att vara oälskad och att inte va någons, när ingen ville ha mig och jag ville inte ha någon. Att somna ensam och vakna ensam och den ända man berättade om dagen för va sin älskade hund som så snällt alltid fanns där. Han fanns där även när jag själv inte orkade finnas där för honom. Jag skäms över hur långt ner i skiten jag ändå va. När min bästa vän fick komma för att rasta min hund. Jag minns smärtan när du gick men inte glädjen när du kom. Jag kan ibland fortfarande känna rädslan att hamna där igen och jag kommer aldrig bli av med den. Hur mycket jag en försöker så kan jag aldrig veta, det kan värken du eller jag. Hur mycket jag än litar så går det inte att lita på en sådan sak. Inte så länge jag minns. Ibland önskar jag att vi aldrig sätts, att du och jag aldrig funnits. Hur hade mitt liv varit då? Man får inte säga så, eller önska något sådant. Är jag ond då? Ja kanske. Jag vet att jag redan reflekterat över om det va värt smärtan att bli lämnad om man ser tillbaka på allt bra vi ändå hade. Va det verkligen värt de? Hade vi det verkligen bra? I min nuvarande livssituation har jag en ny underbar partner, och känslan jag har är att han är så himla mycket mer än S någonsin va, det går liksom inte att mäta. Han passar min så jäkla bra. Han är allt jag velat ha, och han kan ge mig de liv jag ville ha. I mina drömmar om framtid så kunde även S de. Men i teorin kunde han inte ge mig de liv jag ville ha. Vi hade aldrig fått de. Men med P ser redan framtiden så himla ljus ut. Förlåt för mina kanske mycket elaka tankar. Men tyvärr är de så. Jag har hittat min dröm kille, den dröm killen jag såg framför mig i mina drömmar för flera år sedan. Och våran resa har bara börjat. Och jag hoppas innerligt att den aldrig slutar. 

Kärlek till dig min fina

Me and you

Just us to