Att inte stå själv på jorden
Känslan av att inte ta beslut själv, eller att någon alltid finns där vid sidan om mig har sakta börjat göra sig påmind och den är så välkommen. Jag har verkligen saknat den känslan. Jag hatar att vara ensam, ensamhet gör mig rädd och ledsen. Känslan av att veta att mina beslut påverkar någon annan och att de jag väljer att göra finns det någon som backar upp. Det behöver inte vara stora saker utan det är egentligen bara alla vardags beslut jobbiga som goda som känns mycket trevligare att göra ihop med någon. Hunden behövs rastas, mat behövs handlas, mat sedel måste skrivas. Även när man gör något, något litet som att diska disken eller handla något och få uppskattning för se lilla man gör. Just uppskattning för allt man ändå har gjort och gjorde förr tycker jag har fattats i mitt liv. Däremot nu så tycker jag att jag får de. "Tack va snäll du är" "åh vad jag tycker om dig, vet du de" är två meningar som gör mig varm i hjärtat och verkligen de lilla är ändå så stort och betyder så mycket. Förr gjorde jag bara saker men fick inget tillbaka, inte ens ett litet tack. Allt jag gjorde kändes som att jag bara skulle göra de och att det var onödigt att tacks för rutiner eller sysslor som var lämpade för mig. Så är det verkligen inte nu, jag får uppskattning för de "lilla" jag gör oavsett vad. Och den uppskattning kommer inte som en ansträngning för min partner utan för att han bara är sån. Han säger de för att han menar de inte för att han måste. Kan nog vara därför han betyder så mycket. Allt bara faller på plats och vi lever just nu i vardagen och den är så jäkla underbar.
Att inte bära alla måsten själv. Har man hund så måste man göra vissa saker och det är utan undantag. Ett djur är en levande varelse som har behov. Min hund hade en annan husse innan och jag säger inte att han inte tyckte om Noa. Men ansvaret va mitt. Såklart är ansvaret alltid störst hos "ägaren" den som står på pappret men lever man ihop och har djur så är djuren bådas och båda parterna har ett ansvar för de djur som kommer vara gemensamma även vem som står på pappret. Och att ha ett djur ihop som bara en av parterna tar ansvar för, går ut med och så vidare är jobbigt. Att behöva stressa hem för att rasta hunden medan den ena parten legat hemma hela dagen men bara gått några hundra meter i bästa fall eller bara släppt ut på gården. (Såklart fanns det undantag men inte alltid som det borde varit.) Det är en stor påfrestning, och de var det för mig. I mitt fall skaffade "vi" en hund (jag stod på pappret) men det blev ändå jag som fick det största och nästintill allt ansvar. Sedan blev jag ensam och hunden va min (såklart) och nu med min nya partner bara funkar allt, han går in i en roll som Noas husse och tar egna intiativ till att aktivera min/vår hund. Jag har inte ens vant mig vid att det går till såhär. Jag bär inte hela ansvaret själv längre. Jag får en känsla av att vad ska jag bära för ansvar istället men inser att jag kanske inte behöver de. Jag kanske slipper att ta allt själv och istället är vi två som gör de. Är det nu jag ska slappna av? Jag har börjat prata om Noa som vår hund när jag är exempelvis på jobbet. För jag och P kommer att leva ihop och Noa är vår hund ihop. Mitt hjärta smälte när han bara helt själv bestämde att Noa skulle med ut på jakt idag. Han ville ta med Noa på jakt. Ett eget intiativ. Förr trodde att jag hade de bästa liv jag kunde ha med den bästa pojkvännen, de trodde jag även när jag blev dumpad. Jag trodde inte jag va värd mer. Eller att det ens fanns. Men vet ni vad jag har lärt mig? Nöj dig inte, du har bara ett liv så nöj dig inte med något. Jag gjorde de då, nu har jag fått en ny chans ett nytt liv med en underbar pojkvän som passar mig. Vi klickar, han och jag. Och mina känslor och kärleken för honom gör mig lycklig. De man alltid drömde om, de fanns. Han fanns, killen med stort K. Killen som passade mig. Det fanns någon som ville dela vardagens med mig och dela upp vardagen med mig. Som ville leva med mig, laga mat IHOP med mig, städa IHOP med mig och bara vara ihop med mig. Killen som hellre vill ut i skogen med mig och vår hund än att ligga inne en lördag morgon. Han fanns, han finns, han är min.
Om jag är tvungen att säga varför jag älskar honom, känner jag att jag kan bara förklara att;
Därför att det va han, därför att de va jag.
Kommentarer
Trackback