Fläsket ska bort.
Får man verkligen uttrycka sig så? Får man ens tycka att man inte är snygg i fettet? Får man vilja vara smal, ja det får man om man väger 90 kilo men om man inte gör de och är som jag enbart mullig så får man inte tycka så. Har liksom fått höra att när jag själv sagt "fan vill gå ner i vikt" och varit sällskap av en större människa så får man motkommentar som "om du är tjock vad är jag då?" "Skärp dig tänk på mig då" osv. Men varför ska jag inte få tänka så bara gör att jag råkade vara "mindre" än någon annan. Den som är mindre än mig då?
Nej nu ska inte detta inlägg handla om de jag stör mig på ;)
Men jag Känner verkligen att jag måste bli av med överflödiga kilon nu, börjar ju bli lite väl fläskig nu. Sedan kan ju folk tycka vad dom vill om de liksom. Men helst av allt vill jag springa och då även veta att mina fötter håller. Efter skadorna på båda fötterna så känner jag själv hur lätt det är att vricka dom. Därför har jag nu börjat gå, ungefär en timma tar rundan att gå med hundarna. Har nu tre möjliga rundor för att inte tröttna :) sedan går man små rundorna emellan åt på dagen med. Idag testade jag att gå från Peters föräldrar vilket va 5.83 km. Ungefär som dom andra rundorna! Jag har skaffat en sele som jag har runt midjan och fäster hundarna i så jag slipper hålla i kopplen och sedan sätter jag på en bok med pepp prat (enligt mig) i min iPhone och sedan går jag! Stänger ute omvärlden och går. Hur skönt som helst. Inser verkligen hur peppad man blir av att lyssna på böcker. Blir väl även lite små peppad av att min runkeeper påminner mig om att träna, dock inföll de just idag när jag hade den igång? Och höll på att motionera! Haha!
Varje gång jag går spritter de i benen och jag vill jogga eller springa. Men samtidigt vet jag att jag måste bygga upp balansen i mina fötter innan jag vågar springa. Får ju ont om jag bara reser mig konstigt. Just idag kände jag att istället för att gå vägen hela sista biten hem så vek jag in på grusvägen och släppte hundarna för att dom skulle få sträcka ut lite. Då kände jag att jag bara va tvungen att testa mig själv så sista kilometern sprang även jag!!! Fan va skönt, jag har ju orken men kroppen håller ju inte. Jag längtar tills jag och min No springer ihop igen! Men men snart så går det väl! Man måste börja någonstans och med detta inlägg säger jag godnatt!
Kommentarer
Trackback