Man behöver inte läsa men jag är en sådan som ALLA läser om... Spriten va en vardag.
Oj, min barndom, jo de första åren va väl bra :) hehe tills jag fyllde åtta, då blev allt dåligt, vardagen fylldes med bråk, sprit och hat. Allt blev dåligt, några år av mitt liv förstördes, jag kommer aldrig kunna minnas dom med glädje, tänk egentligen va lite som kan göra, tänk va lite tid man har, några få år.. Det är hur mycket som helst när man inte kan få tillbaka dom och tänka på något bra, förra året blev så bra det kunnat och därför minns jag de så, dom åren va jag ledsen varje dag, det va dom viktigaste åren i ett barns liv, övergången till tonåren, Dom förstörde, än IDAG har jag svårt att acceptera, jag hade en dålig uppväxt, när jag läser i tidningar om barn som har alkolism i familjen så tänker man, Puh tur att det inte va jag, eller? Jo det kanske va jag, så nästa gång ni läser något sånt, då är det mig ni läser om, jag är ett barn som grät mig till söms, som såg min förälder supa och bråka(tillsammans med dess pojkvän). Jag hade/har hat inom mig, jag hatade alla som pratade med mig, Alla va ledsna och fråga hur JAG och alla andra barn i familjen på 8 som vi va då, (hans döttrar med) Men jag minns än idag att jag faktiskt inte fattade att jag hade det dåligt, jag ryckte mestadels på axlarna och tyckte att jag mådde väl bra.. Jag mådde inte bra, DU förstörde allt, jag hade/har ingen trygghet, hur kan man Någonsin förlåta en sådan sak? Jag kommer aldrig att göra de, jag minns hur alla beskyllde "honom", alla utom Jag, han gjorde inte det största felet enligt mig, det gjorde DU, han har aldrig haft något som helst ansvar för oss, vi va inte HANS barn, vi var dina, men du svek oss du sket i oss.. Sedan flyttade han då socialen var inblandad, med spriten är ännu en vardag, kommer det någonsin att ändras??