Fruset hjärta
När jag ikväll fick mig ett telefon samtal från mamma hörde jag direkt att något hänt. Jag blir alltid lika frusen i hjärtat innan jag vet vad det är. Tyvärr behöll jag den känslan ett tag efter samtalet. Du var borta. Du också? Så snabbt. Det var bara någon vecka sedan vi sprang på varandra i affären och samtalade en stund. Som man gör. Man tror ju alltid att alla ska finnas där hela tiden. Men sen sitter man där och får just ett sådant samtal som jag fick. Och Du mormor, som har förlorat någon som stått dig så nära i 60år. När jag ringde dig visste jag inte vad jag skulle säga, vad säger man till sin mormor som förlorat en bästa vän, en familje medlem, en släkting? Hur mår du? Jag frågade aldrig henne de. För hur fan skulle hon må? bra? Min älskade momor som började prata om begravningen! Självklart ska vi dit! Vad tror du älskade mormor!
Och vad säger man till sin mamma som precis sagt att hon brutit ihop medans jag själv sitter och försöker att inte gråta?
Jag kommer alltid minnas när vi sprang hemma hos dig och gubben när vi var små! Jag älskade hur han alltid skämtade! Det kändes så självklart att vara hos er. Jag skänker så många tankar till honom och alla andra inblandade!
Ibland stannar tiden. För ett ögonblick känns allt tomt och stilla. När någon dör. Jag minns pappas sista minut, den längsta minuten i hela mitt liv. Och jag minns känslan av att ett helt rum viste precis när hjärtat stannade, UTAN att höra eller se. Känslan av ett fruset hjärta, en frusen tid, allting stannade. Eller?
Fortsätt kämpa, livet går faktiskt vidare.
Kommentarer
Postat av: Jennifer
Jag vet hur du känner dig! Känner precis likadant, kan inte riktigt förstå att hon är borta! Jag försöker att inte gråta men vet inte hur länge jag orkar hålla det inom mig innan det brister. Puss och kram! Saknar dig!!
Trackback