sabineholmstrom

Jani, vad ska jag skriva.. Ska jag vara mig själv eller ska jag skriva om allt annat?
Idag ska jag nog vara mig själv lite.. Självklart är jag mig själv alltid ändå.. Dock så här tillexempelt så skriver jag nästan bara om allt kul, den glädje ni tror jag har. Dock ska jag nog börja skriva om hur jag verkligen känner..
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men om jag skulle berätta allt som jag känner, alla känslor som ligger innanför mitt bröst och gnager, skulle jag skriva allt de så skulle folk ha konstiga uppfattningar, och varför skulle jag skriva till folk som jag inte känner?
Men då har jag kommit på det att istället för att hålla ALLT inom mig så skriver jag lite här om mina tankar.. Då "pratar" jag ju ut om lite iallafall, och var man än läser så säger folk att dom mådde inte bra förens dom pratat med någon om "sorgen" Men varför skulle jag göra de? Och med vem? Det sista jag vill är att lägga tyngd på mina nära och kära.. Men hur ska jag få bort dessa känslor som jag har? Jag har denna känslan i mitt hjärta som inte försvinner..
Hur ska jag kunna förlika mig med tanken att du aldrig kommer prata till mig mer? När ska jag kunna skratta igen utan att häjda mig och tänka efter? När ska jag känna denna RIKTIGA glädje?
Jag vill känna hopp, längtan och alla de dära känslorna.. Känner jag att åh det längtar jag efter så finns det alltid något jag vill ha mer än allt annat.. och vad jag än gör kan jag inte mätta den känslan..
Jag har varit vid pappas grav tre gånger på 4 månader. En gång när vi valde den, en gång när gravsättningen var och en gång då vi lämnade en blomma och ett till ljus. Nu har stenen kommit och jag har bara råkat se den på bild i Jonathans mobil. Jag vet inte men jag får en känsla av att jag behöver inte en plats. Precis när pappa blev sjuk sa han att han alltid kommer finnas där som en ängel över oss och det betyder ju att han inte bara finns vid EN plats. Fast ska jag vara ärlig så orkar jag inte gå dit. Just nu kan jag ju inte ens höra något som förknippas med honom eller SÅDANT utan att jag får den jävla klumpen i halsen och måste gå undan. Jag orkar inte se de. Jag vill inte se hans namn på en sten.

---

Du fattas vid vårt bord.
Vi tänder ett särskilt ljus.
Folk frågar ibland om jag kommit över dig än.
Jag undrar vad dom menar.
Du startade ett kugghjul i mig.
En kedjereaktion utan slut.
Framåt och bakåt.
Jag har vävt in dig i mig.
Likt ett garn som skiftar färg i en bildväv.
En magisk tråd som påminner mig om perspektiven.
och ger mig nya motiv med rötter i min själ.
Nej, jag har inte kommit över dig.
Varför skulle jag det?
Jag lever för det du gav.
Och jag är lycklig över att du nådde in i mig och förändrade mig tår för tår.
Det tror jag är din gåva till världen.